Varför är allt så komplicerat ibland? Ena stunden känner man sig underbar, älskad och vacker. Sedan omvandlas ens tankar  bara till de negativa. Jag är tjock, jag är ful, jag är äcklig osv. Varför blir det så? Helt plötsligt rasar allt och det folk har sagt till en blir som ens skuggor. Man skriker, man gråter. Man slår på saker. Men inte hjälper det. Det hjälper inte alls! Så man får ta sig samman, gå till ett rum där bara du är. Och sätta dig ner på golvet, på en säng eller en soffa/stol. Blunda, tänka och andas. Även om ens värld rasar samman, går det lika snabbt att bygga upp den. Bara med lite tålamod och med alla positiva komplimanger i bakfickan då är det inte svårt.